Den här helgen har varit väldigt fin. På fredagen så åt jag middag och drack vin med tre fina vänner som kommit till Karlstad bara för min skull. På lördagen hade jag nämligen min 20-årsfest. I mitten av förberedelserna så kom en panikattack men då fanns en bästa vän där med en kram. Sedan samlades nästan alla mina närmaste vänner i min lägenhet och firade att jag nu har ännu ett års erfarenhet av att vara människa. Det var en fantastiskt rolig kväll och jag mådde inte annat än bra. Jag har redan tackat er som kom flera gånger, men tack igen. Idag åts det mat med fler fina (ett adjektiv som passar in väldigt bra har jag märkt) vänner och sedan bio. En mycket vacker och intressant film som hette Water Diviner.

Så mycket kärlek som jag har känt den här helgen är otrolig. Att få sitta i sitt hem omringad av människor som man får ont i hjärtat av för att de är så fantastiska, det är ett privilegium. Att få fina presenter med fina komplimanger som värmer, det är ett privilegium. Allt som jag har upplevt den här helgen är ett privilegium. Och det fick mig att tänka. Tänka på hur otroligt levande man kan känna sig.

Efter bion och hejdåkramandet av mina vänner ikväll så satte jag mig på bussen hem. Solen på väg ner och jag lyssnade på en helt fantastisk låt (ni vet en sådan som gör att man känner musiken i varenda cell av ens kropp), och jag kände mig på något sätt... lugn. Jag har ibland stunder då jag bara stannar upp och känner av världen, och nu var en sådan stund. Jag kände hur fantastiskt det är att musik kan ge en fysisk reaktion, känslan av att dansa till sin allra gladaste favoritlåt, att träden kan vara nakna på vintern och sedan klä sig själva i grönska på våren, vilket konstverk en film kan vara, känslan av strålande sol som värmer ens ansikte, att jag känner så himla många fantastiska människor och har turen att de vill känna mig, känslan av att skratta, att jag imorgon får gå till ett arbete som jag trivs med, att jag har ett hem att gå till och att jag har ett hjärta som slår. Ikväll känner jag mig levande. 

Det finns så mycket som är sorgligt och tragiskt i den här världen. Mycket som påverkar mig och ännu mer som påverkar andra. Jag har alltid haft svårt att inte bli ledsen över hur världen ser ut. Känner mig ofta hjälplös. Det finns ju ett sätt att hantera det. Att vi uppskattar våra privilegier, att vi uppskattar varandra och att vi tillsammans gör vårt bästa för att den här världen ska bli en bättre plats. Livet kan vara fruktansvärt hemskt, men ibland... ibland är det ju obeskrivligt vackert. Och om vi kämpar för det, så kan alla människor få uppleva den skönheten.